Pietro Frosini - musikern, människan

Av: Bo Gäfvert

Pietro Frosini föddes den 9 augusti 1985 utanför staden Catania på Sicilien. Hans fader Michael Angelo Giuffrida eller Giofreda var en stor musikälskare. Han gav Pietro lektioner från sex års ålder. Först på ett enkelt durspel med fyra basar och elva tangenter i diskanten. Tre år senare fick han sitt första kromatiska spel som var av den typ han kom att använda hela sin levnad; treradig norsk läggning i diskanten och melodibas lagd i två rader. Från början en klaviatur för piano som snart föll i glömska och troligen endast levde kvar hos Frosini, ända tills den återupplivades av John Reuter på 40-talet (Uniform Keyboard). Pietro gjorde oanade framsteg med sitt nya instrument och lärde snabbt in mängder av musik, både lättare och mer avancerad.

Bälgskakning

Han lärde sig också den svåra bälgskakningskonsten av en dragspelslärare från Catania, Salvatore Porto. (Själva bälgskakningskonsten härstammar säkerligen från tidiga konsertinavirtuoser, t.ex Alexander Prince från London, som var den förste att demonstrera bälgskakning på skiva omkring 1904). Den här effekten blev ett kännetecken för just Frosini och han använde den ofta i sin musik. Nu hade Pietros far inget mer att lära honom, han sattes därför i en kommunal musikskola. Eftersom han var vänsterhänt hade han vissa svårigheter med stråkinstrument och valde i stället undervisning i kornettspel. Att få undervisning i dragspel var helt otänkbart.

Komponera

Snart visade det sig också att han hade stor fallenhet för att komponera. Redan år 1897 skrev han sitt första stycke, en militärmarsch som väckte så stor beundran att det resulterade i ett stipendium för fortsatta studier på högre nivå i piano, kornett, harmonilära och kontrapunkt för en framstående lärare och operakompositör; Paolo Frontini. Komponerandet fortsatte också och han skrev mängder av musik i olika stilarter. Stycken som kom att ligga till grund för hans senare så kända rapsodier, ouvertyrer och fantasier. I alla avseenden gjorde Frosini stora framsteg i sin utbildning och fick flera utmärkelser. Bl.a. ett fint statligt stipendium för studier vid Musikkonservatoriet i Milano.

Ville studera dragspel

Men nu hände något… Pietro tackade NEJ till stipendiet med motiveringen att eftersom ingen undervisning i dragspel fick förekomma så ville han inte studera. Hans föräldrar blev naturligtvis inte glada över sonens vägran att ta emot stipendiet och kanske på rent trots sökte Pietro till engelska flottans musikkår på Malta, där han blev första kornettist. Där var han i två och ett halvt år.

Malaria

Under tiden drabbades han av malaria, en av de sjukdomar som sakta men säkert bröt ned honom. På grund av sjukdomen fick han problem med kornettspelandet och när hans örlogsfartyg ankrade i San Franciscos hamn tog han avsked av flottan och kornettspelet och återgick till sitt accordeon. Året var 1905 och snart fick en vaudevilleagent höra honom spela ouvertyren till “Poeten och bonden” av Suppe. Agenten blev mycket begeistrad och blev Pietros manager.

Artistnamn

Pietro Giuffreda tog sig artistnamnet Frosini, som en hyllning till sin lärare Paolo Frontini. Efter några år var han en välbetald toppartist i USA, med engagemang på de finaste vaudevilleteatrarna  i New York, där han med sitt avancerade spelsätt och fina repertoar gjorde att dragspelet började räknas som ett “rumsrent”  instrument.

Vaxrullar

Snart fick “Froz”, som han kallades av sina vänner, möjlighet att spela in vaxrullar för Edisons fonograf. Första inspelningen gjordes i april 1909, Edison nr 103 “Vindarnas bröllop”. Sedan följde ouvertyren till “Poeten och bonden”, Frosinis egen “Seneca vals” och Amoureuse-Waltz” av Berger. Ett år senare; kontrakt med Victorrecords, där stycken som “Eko från Neapel” och An Operatic Rag” spelades in.

Kung Georg V

År 1911 hade Frosinis ryktbarhet spridits över världen. Han fick då bl.a. ett fint engagemang i England där han på “nådig befallning” spelade för kung Georg V. Frosini hade då ännu inga axelremmar på sitt spel, utan spelade stående med ena foten på en pall och dragspelet vilande i knät, bara det en prestation. Även i England gjordes åtskilliga skivinspelningar för märket The Winner. Några av dem såldes i Sverige på Ernst Rolfs märke, Rolf Winner Success.

Amerika

Tillbaka i Amerika fortsatte Frosini med konserter, turnéer och inspelningar. Nu återigen hos Edison, på de betydligt mer hållbara bakelitrullarna Blue Amberol och på de ca sex mm tjocka Edisonskivorna, som måste spelas med speciell nål. Här tillkom inspelningar som “Panama Exposition”, “Italiensk Fantasi”, “Genom Parken”, Biografeko” m fl.

Rivaler

Men nu hade Frosini fått problem. Det hade kommit rivaler. Bröderna Pietro och Guido Deiro från staden Salto i Italien. Dessa hade på kort tid blivit mycket populära, inte minst för sina pianodragspel med körstämma och register. Båda hade kopplad bas och publiken gillade deras snärtiga, taktfasta baskomp i de populära marscher och foxtrots som stod på repertoaren.

Fintospelet

Trots att “Froz” med sitt accordeon utförde musiken mera riktigt, kände han att något måste göras för att inte förlora popularitet. Han försåg sin tvåradiga melodibas med tre hjälprader för att underlätta rörligheten i ackordspel. Dessutom byttes den innersta knappraden i diskanten ut mot en motsvarande vit pianotangent. Klaviaturen försågs också med fasta svarta pianotangenter. Det första finto-spelet hade sett dagens ljus. Så här efteråt kan man ju fråga sig om detta var nödvändigt. Frosini hade ju enligt uppgift varit organist i sin hemkyrka som mycket ung och dessutom fått omfattande pianoundervisning. Att gå över till pianospel borde inte ha vållat honom något större problem om han så önskat.

Noterna

Så något om Frosinis kompositioner. Han hade stora svårigheter att få sin dragspelsmusik utgiven på noter. Förläggarna ansåg den alltför komplicerad och därmed svårsåld. I början var det faktiskt ingen mer än Frosini själv som var kapabel att spela den. Stycken som “An Operatic Rag”, “Seneca vals” och “Eko från Neapel” hade komponerats före 1910, men kom inte i tryck förrän långt in på 20-talet. Den första originalmusiken för dragspel fick Frosini ut år 1918. Det var ouvertyren “Omaggio a Pietro”, en hyllning till vännen/rivalen Pietro Deiro, där små skämtsamma inslag av marschen “Pietros Return” ingår. Förlaget var det klassiska Quattrociocche, Steubenville, Ohio. Många kommer säkert ihåg deras fint utsirade nothäften med blomslingor, dragspel och änglar. Här förlades åtskilliga Frosinistycken som t ex “Italiensk Fantasi” och “Ouvertyr i C”, men också hans sju pianostycken som nu nästan är bortglömda. Den verkliga “kicken” för Frosini kom när Alfred Music i New York tog hand om hans kompositioner och arr, som nu spreds över hela världen.

Giftermål

År 1920 gifte sig Pietro Frosini med skådespelerskan Alfrida Larsen i Philadelphia. Hon var av dansk härkomst och gav upp sin egen karriär för att ägna sig åt sin make som hon avgudade.Deras äktenskap blev barnlöst. “Froz” hade två syskon i New York, systern Rosa och brodern Natole (Natanael Giuffreda) som för övrigt arbetade på Excelsior dragspelsfabrik. Under många år spelade Frosini på spel av märket Agusto Iorio, men övergick sedan till Excelsior som han spelade på ända till sin död.

Hälsan försämras

I mitten av 20-talet började Frosinis hälsa försämras. Han slutade med turneer och teaterframträdanden. Delvis berodde detta också på att ljudfilmen hade kommit och därmed mindre arbetstillfällen för vaudevilleartister. I stället började han undervisa i dragspel. Under åren 1928-30 gjorde han också sina mest lyckade grammofoninspelningar. Bl a “Silver Moon Waltz”, “Vårserenad”, “La Mariposita” och “Swedish-Italian Mazurka”. Här ackompanjerades han av Daniel Maffei på banjo.

Varje morgon

På radiostationen WOR i New York kunde man från 1932 till 1951 höra Frosini spela en timma nästan varje morgon tillsammans med John Gamblings Orkester. I början av 1940-talet gjorde “Froz” sina sista skivinspelningar. Tillsammans med komp bestående av gitarr och bas, spelade han på märket Harmonia in bl a “Bel Viso” och “Bel Fiore”. Den sistnämnda tillägnad en av sina elever, Maddalena Belfiore. Från år 1940 bodde han och hans fru på Sunnyside, Long Island.

Sorgen

I juni 1949 dog Alfrida Frosini. Det blev ett mycket hårt slag för Frosini och han kom aldrig över sorgen.En glädjande händelse inträffade emellertid samma år.Han fick ur Pietro Deiros hand emottaga A.A.A.s “Dragspelets Oscar” för sitt livslånga arbete med att höja dragspelets anseende. Men Frosini var nu en bruten man. Han fortsatte visserligen med att skriva musik och sin dagliga radiosändning uppehöll han in i det längsta, trots att han var mycket sjuk.

Förvandling

Birgit Kejving träffade Frosini under en av hans sista radiosändningar. Hon berättar: En liten grönblek man som inte själv orkade lyfta upp dragspelet i sitt knä. Min första tanke var; kan han verkligen klara av detta? Sändningen började. Frosini genomgick en förvandling, hans lilla gestalt växte. Med skarp blick spelade han direkt från bladet mycket svåra saker, helt perfekt. Efter programmet sjönk Frosini ihop som en ballong man sticker hål på. Han orkade knappast tala och satt sedan en hel timme och hämtade krafter för att orka ta en taxi och fara hem.

Sängliggande

På sommaren 1951 blev Frosini sängliggande och vårdades då av sin syster Rosa. Den 29 september samma år dog “Trollkarlen på dragspel”, som han kallades under sin storhetstid på 10- och 20-talet.

“In Memoriam”

Att sluta så här skulle vara för abrupt. Jag vill därför citera några delar av Birgit Kejvings stilfulla “In Memoriam” över Frosini i Accordion Journalens nr 11 1951; En stor musiker och människa har gått bort. Men Pietro Frosinis namn kommer att leva länge.Hans underbara kompositioner kommer inte att dö.Dessa melodier, så musikaliska, så personliga och äkta kommer att tillhöra den klassiska repertoaren. Han skördade inget guld på sina kompositioner. Som den sanne konstnär han var, dyrkade han inte penningen. Musiken var hans liv. Jag minns några av hans sista ord innan vi skiljdes i WORs studio i New York; “Jag är så trött, jag orkar inte mycket. Jag lever egentligen bara när jag spelar.” Jag förstår honom. När sedan hans kroppskrafter så helt avtagit att han inte orkade spela mer, kunde han heller inte leva.


Publicerad: mars, 25, 2021