Torsten Persson, en begåvning med förhinder

By: Okänd

På mångas begäran berättar vi här något om en av de mest framstående musiker som bygden har fostrat, Torsten Persson från Räms-Bruk. Hans minne lever starkt kvar hos många av dem som var unga rämshytte- och hästbergsbor på 1930, 40 och 50- talen. Flera av dem har intervjuas inför den här sammanställningen, och särskilt ingående några personer som musicerat mycket tillsammans med honom, Bror Jansson och Helge Persson. Även Arne Hillgren, Bonny Larsson och Lars Wadling har bidragit med intressanta hågkomster, liksom deltagarna i hembygdsföreningens berättarmöte den 7/10-2000 . Tack allesammans!

Vi börjar med några minnen nedtecknade av Gösta Karlsson.

Torsten - barndomsvännen

På ”Skidstugan” - turiststationen vid sjön Rämen - föddes den 27:e mars 1921 Torsten Persson. Hans föräldrar’, Hilda och Christian, var då som anställda bosatta där en tid. Därefter blev Räms-Bruk deras boplats.

Så småningom kom även vårt flyttlass att gå till ”Bruket” (Räms-Bruk). Året var 1930. Flytten innebar att jag fick många nya jämnåriga bekantskaper, och bland dem var Torsten. Nu var han en grabb som inte deltog så ofta i lekar som vi andra roade oss med. Han trivdes nog bättre med att få vistas i sin egen fantasivärld. Där spirade det där som mer och mer växte fram och tydligt bevisade Torstens konstnärliga anlag. De första månaderna av min tid vid ”Hytta” (Räms-Bruk) var inte Torsten och jag tillsammans sa ofta. Det blev bara några sporadiska hembesök hos varandra. När jag följde med Torsten in till sig, var det mest för att höra honom musicera på familjens enda instrument, tramporgeln.

Dragspelet, som skulle komma att bli hans verkliga bravurinstrument, hade ännu inte kommit in i hans liv. På sensommaren 1930 fick jag ett enradigt spel av mina föräldrar, och nu föll det sig faktiskt så att mitt ”lilla enradiga” blev inkörsporten till Torstens dragspelsintresse. Han kom nu ofta in till mig för att ”provspela”, och det dröjde inte lång tid förrän han till fullo kunde utnyttja det lilla spelets möjligheter.

Men han måste vidare! Det löstes så, att han av Valle Örtlund i Räms Kvarn fick låna ett spel av lite större sort, men fortfarande ett durspel. Musikrepertoaren blev mera avancerad. När sedan de ”fullvuxna” spelen - de femradiga - blev hans instrument, utvecklades han snabbt till en virtuos. Nu spelade han musik av bl a Frosini, bröderna Deiro och andra berömdheter med stor skicklighet. Allt skulle spelas i orginaluppsättning - inget fusk i en lättare tonart! Hans absoluta gehör var där en tillgång.

Han blev, nästan helt självlärd, en duktig notspelare och notskrivare. Hans notskrifter var formellt korrekt utförda, men också estetiskt mycket vackra. En mångsidig konstnär hade hållit i pennan. Dessutom hade han en skapande begåvning, som inte enbart ägnade sig åt att tolka eller efterapa. Med alla dessa egenskaper i ”bagaget” blev han en uppmärksammad och beundrad instrumentalist, inte minst av musiker i dansband som besökte festplatsen vid Broheden. I orkesterns pausvila brukade Torsten låna ett dragspel och ”riva av” några melodier. Det kunde resultera i att han av ”proffsen” erbjöds spelning i större sammanhang. (Dansbanden på den tiden var mycket mera musiliskt avancerade än de flesta av våra dagars motsvarigheter./ Red:s. anmärkning) Ett första erbjudande om att komma ut i stora världen fick han redan i tidiga tonåren. Det var en på skidstugan gästande musikdirektör från Stockholm, som lovade att betala både uppehälle och musikundervisning för Torsten om han flyttade med till huvudstaden. Men föräldrarna ville inte släppa iväg sin unge son till storstadsvimlet. Vad tyckte då Torsten själv om det beslutet? Jag tror att han var nöjd med det! Han trivdes bäst på hemmaplan, en inställning som han nog behöll livet ut, även om han på 1960-talet flyttade från Räms- Bruk - först till Blötberget, sedan till Saxdalen och Grängesberg. Torsten avled den 21 juli 1992 på Grängesbergs vårdcentral.

Skola och arbete

Torrsten gick i Tuna Hästbergs skola åren 1928 1935, småskola, folkskola och fortsättningsskola. (= ett par korta läsperioder före och efter jullovet åren efter folkskolan) Sigvard Proos, som var klasskamrat med honom alla år, minns att Torsten var begåvad på många vis. Han var duktig att teckna, hade lätt för matematik och var utrustad med ett bra minne. Efter att ha hört en psalmvers en gång, kunde han den. Hans musikaliska talang märktes tidigt även i skolan. En gång när hans lärare Lewi Karlsson Rymert skulle spela psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg” lät det ovanligt illa. Det plågade Torsten så mycket att han efteråt gick fram och spelade psalmen så som den skulle låta. Även dansmusik hann Torsten spela innan han gått ut sista klassen. Det hände sig en morgon att han och flera av flickorna i fortsättningsskolan kom en god stund för tidigt på morgonen. De var lite uppspelta och smög in i klassrummet. Torsten kunde inte låta bli att svänga loss på orgeln, och flickorna började dansa. Då öppnades dörren och den nye läraren Harald Eriksson röt det här är ingen förlustelselokal. Episoden berättades av musikanten själv senare i livet, och han poängterade att Harald egentligen inte blev så arg som han försökte låta.

Det blev sedan inga högre teoretiska studier för ynglingen från ”Bruket”. Han saknade nödvändig social kompetens, skulle man säga idag. Då kallade man honom en särling. I stället väntade arbetslivet. Flera somrar jobbade han på sågen vid Räms-Bruk, och andra år med skogsplantering, lättare röjningsarbete och liknande. Periodvis hade han anställning vid gruvan som diversearbetare och medhjälpare till lastbilschaufförerna.

Torsten togs ut till militärtjänst i Falun, men han blev ingen framstående soldat. Gustav Karlsson, som var rekryt samtidigt med honom, berättade att Torsten mest satt och spelade marscher på dragspel.

Efter det korta mellanspelet som ”militär” flyttade han tillbaka till sina föräldrar och bodde kvar hos dem i 20 år.

Trots sin begåvning, gav honom inte musiken någon försörjning. Den fick han klara genom flera olika anställningar inom skogs- och gruvnäringarna. Han sökte sig mest till lättare sysslor, eftersom han inte var någon vän av hårt kroppsarbete. 1961 flyttade Torsten till Blötberget och ett jobb vid gruvans förråd, något som han trivdes med. Mot slutet av 60-talet hade han samma arbete vid Saxbergets gruva i Saxdalen. Omkring 1970 flyttade han till Grängesberg, och hade åren fram till sin förtidspensionering anställning vid den skyddade verkstaden i Ludvika.

Musikern Torsten Persson

Hans storhetstid var första halvan av 40-talet. Då stod han på topp och var i klass med de bästa dragspelarna i Sverige. Redan innan intervjun med Bror Jansson börjat, deklarerade han sin bestämda övertygelse om nivån på Torstens talang. Bror är en av dem som bäst känner dragspelsvirtuosen från ”Bruket”. Helge Persson, som i likhet med Bror spelat mycket med Torsten, gav samma uppskattande omdöme. Han hade nog gått långt om han kommit ut och fått visa sig i större sammanhang. Under en femårsperiod omkring 1950 spelade de tre hästbergsynglingarna Bror (dragspel), Helge (gitarr) och Allan Larsson (fiol) ofta tillsammans med Torsten, som var kapellmästare och trakterade dragspel och piano.

Redan vid unga år var Torsten Persson en skicklig dragspelare. Stor medfödd talang var ju en nödvändig förutsättning. Men han övade mycket, påpekade Bror, och han lyssnade mycket på musik som barn och tonåring. Radions grammofontimmar var viktiga inspirationskällor, liksom 78:or som han tidigt kunde spela på egen grammofon. I Tuna Hästbergs Folkets Park och Idkerbergets Folkets Hus kunde han lyssna på högklassig levande dragspelsmusik. Många framstående dragspelare gästade trakten med sina orkestrar. Där hörde han bl.a. Ragnar Sundqvist, Hans-Erik Nääs, Ingvar Lindblom, Sven Hylén, Gunnar Lundgren, Sixten Wallin och Charles Willy. Bror kommer ihåg dem alla. De spelade ofta solonummer under danskvällarna. Under pausen brukade Torsten be att få låna ett spel för att framföra några låtar. Flera gånger hände det då att han fick erbjudande om engagemang i orkestrarna. Men det blev av flera skäl inte av att spela med ”de stora”. Lyssnandet och övandet på egen hand var hans musikskola. Han lär inte ha deltagit i någon organiserad instrumentalundervisning.

Spel i orkester och grupp

Redan vid slutet av 30-talet hade han börjat spela offentligt. Vi vet inte så mycket om hans tidiga år som musiker, men Bror har hört berättas att han en tid var ute och spelade med en teatergrupp i Borlänge som hette ”Heja-Gänget”. Ungefär samtidigt hade IRIK en teatergrupp i Idkerberget. Torsten spelade även med dem. Sigvard Proos, som var en av de aktiva i gruppen, berättade att musiken i regel inte var en del av teaterstyckena, utan att den spelades fristående för att ge en festlig inramning.

Tidigt i sin karriär fick Torsten Persson erbjudande om engagemang i den välkända Unionorkestern i Borlänge. Hans sejour där blev dock inte långvarig på grund av samarbetsproblem.

Under tiden för andra världskriget fanns flera skickliga musiker i Tuna-Hästberg och Idkerberget. Två av dem jobbade vid gruvan som diamantborrare, Åke Björk och den från Norge flyttade Herlof Norman. Tillsammans med Gustav Pettersson från Idkerberget och Torsten Persson bildade de Riff-kvartetten. Ibland gick den duktige dragspelaren Kalle Jansson från Idkerberget och Göte Nyström (trummor) in som ersättare. Under intervjun med Helge Persson utbrast denne plötsligt: Tänk vad mycket levande musik det var på den här tiden - och vid ungkarlshotellet - varje lördag och söndag. En gång spelade dom (Riffgänget) en hel julnatt, och sju på morron blev det "Var hälsad sköna morgonstund"! Att det har varit sådana ”jam sessions” i vår by!

Av det här förstår vi att dessa män nog helst spelade tillsammans utan publik, för sitt höga nöjes full. Men de anlitades för många spelningar åren omkring 1940. Det var dans i varenda by på den där tiden, i Idkerberget, Tuna-Hästberg, Norbo, Gräsberg, Sellnäs, Nyhammar, Rävvåla. ..dom hade Folkets Hus eller Folkets Park. De var dock sällan i Borlänge och Ludvika för spelningar. Där ville man ha större orkestrar. Så resorna med gengastaxi blev inte så långa för Riff-kvartetten. Några år senare uppträdde delvis samma musiker, Åke Björk, Herlof Norman, Torsten Persson och Harry Hedberg i en grupp med namnet Ackordion kvartett. Under en kort period hade de till och med en s k turnéledare och gjorde lite längre resor, bl.a. in i Västmanland. Det hela slutade dock i oenighet, och kvartetten splittrades.

Nästa grupp som Torsten hade ett längre samarbete med var den med Bror Jansson, Helge Persson och Allan Larsson. De spelade alltmera sällan på offentliga danser p g a Torstens tilltagande ointresse för den enkla dansmusiken, utan tog mest uppdrag att musicera vid 50-årskalas, bröllop och fester inom föreningslivet. Bror minns att de fick fem kronor plus mat och kaffe för en spelkväll av fröken Winberg på Skidstugan. Annars brukade det bli 15 kr. per man vid spel på kalas. Tyvärr hände det att Torsten också fick en del annat som belöning.

Eget musicerande

Från slutet av 40-talet fungerade Torsten Persson allt sämre som dansmusiker. Han kunde plötsligt överge de enkla rytmerna och börja improvisera. Då uppstod naturligtvis stor förvirring på dansgolvet. Det fanns mer än en förklaring till att det kunde spåra ur vid hans spelningar, men sannolikt var det också en musikaliskt betingad drivkraft bakom det här beteendet. Han ville pröva och gå vidare.

Utan tvekan trivdes han bäst när han fick spela helt efter eget huvud med nära musikvänner utan publik. Bror Jansson uttryckte det så här: Det gick bäst när vi var hemma hos honom och spelade. Han var nog inte lagd för att uppträda och tröttnade nog ganska tidigt på det. Men flera gånger under 40-talet, senast 1948, ställde han upp på de populära dragspelstävlingar som bl.a. Folkets Hus i Ludvika och Grängesberg anordnade. Torsten Persson eller Ture Svanström brukade vinna. Med självironi kommenterade Torsten en gång det här tävlandet: ”Om man spelar Tiger Rag och busar lite, så vinner man.”

Många av dem som intervjuats återkom flera gånger till minnesbilder av honom vid spontant musicerande på egen hand. Hur han satt hela lördagar och söndagar på kaféet i Rämshyttan och bara spelade. Han kunde spela timme efter timme utan att upprepa sig en enda gång, minns Helge. Det var krävande konsertstycken av Frosini och bröderna Deiro blandade med egna kompositioner, svenska valser och marscher samt mera traditionell dragspelsmusik. Han drog gäster till kaféet - folk kom för att lyssna. Ibland tog han sitt treradiga med sig till fiket vid Broheden och satt där och spelade till både ägarens och gästernas glädje. Men den vanligaste arenan var nog hemmet vid Räms-Bruk sommartid gärna i en gungmöbel i bersån, andra årstider inomhus. Hans granne under många år,Lars Wadling, minns hur Torsten ibland, då Lars om kvällen kom från bussen, stod i den nedsläckta lägenheten med fönstret öppet och spelade. Det är en bild av hur han, trots sitt problematiska förhållande till publik uppmärksamhet, ändock sökte lyssnare.

Notskrift och komponerande

Torsten Persson var nästan helt självlärd. Men vi vet att han vid ett antal tillfällen fick undervisning i tonläsningens och tonskrivandets konst. Det var Sven Janols som introducerade honom i de grundläggande färdigheterna på det området. Sven bagatelliserade sin insats i efterhand, men Torsten lär ha uppskattat det han lärde sig, enligt Arne Hillgren.

Torsten Persson utvecklade sedan snabbt sin förmåga att korrekt teckna ned noterna till den musik han hörde. Han lyssnade mycket till radio och fick tidigt grammofon för 78-varvare. Därifrån fick han många impulser. Det finns flera häften bevarade, som är fyllda av hans vackra notskrifter - de är som smärre bildkonstverk. Omkring titelskriften brukade han teckna ett motiv som anspelade på kompositionens namn. Över sin egenhändigt komponerade ”Rämssundet” har han ritat och målat en bro som spänner över ett vatten omgivet av gröna träd.

Man kan fråga sig varför han skrev av så mycket av andras musik. Tusentals opus! En del av det materialet användes av Torsten och hans medmusikanter, påpekade Helge. Ofta hade han böcker med noter som vi spelade efter. Vi spelade ofta direkt efter noterna, utan föregående övning. Då fick jag mycket rutin. Det var alltså god ordning i en del av hans musicerande. Man kan också förmoda, att nedtecknandet var ett sätt att lära in repertoar. Han hade ju en mycket stor sådan inom dragspelsmusiken. Dessutom var det här ett billigt sätt att få mycket noter, kanske ett nog så viktigt motiv. Ett av hans häften med handskrivna noter som vi fått ta del av innehåller avskrifterna nummer 1271 t o m 1388. Den sista melodin i det här häftet, en schottis av Gustaf Eriksen, tecknade han ner den 27:e september 1960.

Men Torsten skrev inte bara av andras musik, han gjorde också egna stycken som han präntade ned med pedantiskt nit. Verken daterades och försågs med opusnummer. I nyss nämnda häfte finns fyra av hans kompositioner med, tre valser och en polka. Det högsta opusnumret av dem har ”Ängsnäs valsen” från 1958, Op. 110. Här finns också hans ”Rämssundet”, Op.71 från 1957. Den valsen, spelad av honom själv, är bevarad åt eftervärlden på en grammofonskiva från 1975 med Västerbergslagens Dragspelsklubb. (skivmärket WISA) Av dateringar och opusnummer ser man att han gjorde många tonsättningar åren 1957 och 1958, minst 40 stycken. Vi har inte lyckats klarlägga hur många opus som bär hans signatur, men det lär vara betydligt flera än 110. (Se exempel på hans notskrifter på pärmarnas insidor)

Allkonstnären Torsten Persson

Han var mångsidig som musiker. Han hade en skiftande repertoar, från svårspelade konsertstycken till enklare dansmusik. Han trakterade många instrument med stor skicklighet — piano, tramporgel, saxofon (!), banjo, basfiol och olika typer av dragspel. Men skaparlusten visade sig också i andra konstformer än musik. Av notskrifternas utsmyckningar förstår vi att han var road av att teckna, och att han hade god talang för avbildning. Torsten tycks i stor utsträckning ha ritat efter förlagor, fotografier eller målade bilder. Av det material som vi sett förefaller dock teckningarna till notbladen vara helt egna bildideer. Fria skapelser kan också hans mindre rumsrena bildproduktion vara. Den har vi försiktigtvis inte tagit del av. God detaljskärpa och tydlighet i kompositionen är framträdande drag i hans alster, av vilka de flesta utförda i äkta (svart) och färgad tusch. Smått extrema uttryck för hans detaljsinne finner man i hans många avbildningar av olika fabrikat och modeller av dragspel. De är ritade på tunn papp och urklippta längs yttre konturen som styva bokmärken av en eller ett par kvadratdecimeters storlek.

Träskulpturerna i ”kärral” (klibbal) är helt oemotståndliga. Där står fröken Wallner, smal och barsk. Och Karl-Einar Karlsson från Rämsbyn har ett uttryck så levande att man nästan börjar tala med honom. Kanske skulle Torsten Persson ha blivit skulptör? Vi känner bara till ett mindre antal träfigurer som finns kvar idag, men han lär ha gjort många. Var finns de andra?

Slutligen något om ett par udda, men kanske intressanta, uttryck för hans skapar- och leklust. Med början på 50-talet ägnade han sig en del åt ett slags spontanistisk enmansteater, ofta kring aktualiteter och med en burleskt ironisk udd. Ibland spelade han in sina skapelser på band och lät personer som han tillerkände viss lyhördhet lyssna på uppspelningarna. Andra gånger kunde han framföra sina sketcher direkt. Lars Wadling berättade att han fått höra åtskilliga monologer av det här slaget, när han och Torsten ett par somrar jobbade med linjeröjning i skogen. Det måste ha känts som fel plats och fel tid! Men några andra av dem vi intervjuat har hört de lite mer ambitiösa bandinspelningarna, där hans formuleringskonst nog mera kom till sin rätt. Lyssnarnas omdömen varierar från ”mest tok” till ”en hel del riktigt roliga saker”.

På gården där han bodde vid Räms-Bruk fanns en lekstuga. Alla väggytor inne i den täckte han med sina små pappteckningar av dragspel och gitarrer. Det kan tyckas bisarrt, men om en erkänd konstnär gör så idag, och talar verserat om skapelsen, så beundras det som en intressant installation. (vilket det säkert kan vara ibland)

Tokerier eller inte? Det gäller åtminstone att vara i takt med tiden!

Det bestående värdet

De många vittnesbörden om Torstens enastående musikalitet och uppgifterna om hans tragiska livsöde, leder till tankar om svårigheterna att rättvist värdera hans konstnärsskap. Det finns säkert en tendens hos många att beteckna honom som ett slags bysnille utan kvaliteter av bestående och mera allmänt värde.

Han fick inget genombrott inför en stor publik. Hans musik spelas knappast längre. Få utanför hembygden minns hans namn, och endast ett litet antal inspelningar är bevarade åt eftervärlden. De flesta bandinspelningar som finns kvar gjordes av honom själv vid slutet av 50-talet och under 60- talet, då han passerat zenit som musiker och inte kunde göra sin begåvning rättvisa på grund av långvarigt alkoholmissbruk. (Men nog hör man att det är en mästare som spelar!) Många av hans egenhändigt nedtecknade notskrifter finns dock kvar, bland dem ett stort antal av hans egna kompositioner. Tyvärr är de spridda på många händer.

Han hade inte heller några elever som kan föra arvet av hans spel vidare. Visserligen anlitades han av dragspelstillverkaren ”Hagströms” för att vara kursledare i Rämshyttan och Tuna-Hästberg. Men han var inte väl lämpad som musikpedagog, och många gånger slutade det i närmast farsartade former med Torsten spelande med fötterna, eller med dragspelet på ryggen för att visa hur det skulle vara.... Lars Wadling var en av kursdeltagarna. Han berättar att Torsten ville väl och ställde upp för extraundervisning, men att han saknade tålamod och förståelse för elevernas svårigheter med tekniken. Lars lärde sig dock att spela bra, trots ”läraren”.

Den framstående dragspelaren Anders Larsson, med rötter i Tuna-Hästberg, träffade som barn, och i sin pappa Bonnys sällskap, en åldrad och av sjukdom märkt Torsten Persson. Någon speltradition kan knappast ha förts över vid den flyktiga bekantskapen, men nog finns det en symbolik i att de mött varandra.

Vi får hoppas att det snart blir möjligt för någon musikaliskt lagd lokalhistoriker att sammanställa Torstens musikdokument och inspelningar. Det skulle ge flera människor glädjen att ta del av hans verk, och om ”rätt” personer upptäcker honom, kanske hans musik skulle få en renässans och bli rättvist bedömd. Enligt dem vi intervjuat hade Torsten kvaliteter långt utöver det ordinära bysnillets.


Published: April, 26, 2022